ikilledmygirlfriend

Det kommer säkert att se knäppt ut nu, när senaste inlägget innan detta är för nästan ett år sedan. Men jag fick plötsligt lust att skriva.

Det går ju utan problem att säga att 2013 har varit det värsta året i mitt liv. Om en i början av året bara skulle lista upp allt som pågick - och inte tänkte på hur jag mådde så skulle det ha låtit fantastiskt. 

- Jag började på riktigt bli vuxen och tog tag i livet, började lägga upp tidsplaner och budgeter (?) för större saker, körkort, flytta hemifrån osv

- Jag startade min familj, med min hund. Jag var ute massor och tränade och umgicks. Vi formade varandra och hade stora planer för oss båda för framtiden.

- Jag fick ett nytt jobb med bättre betalt, bättre arbetsvillkor och möjligheter att verkligen jobba mig framåt.

Men jag mådde skit. Jag var stressad bortom mina gränser, jag pressades in i en miljö där jag inte trivdes, var tvungen att le mot idioter och allt det som egentligen gjorde mig lycklig blev en tvungen börda. Att gå timlånga promenader i skogen var inte längre en timmes frihet, jag fick klämma in det när jag kunde. Att klippa och hålla på med hår var inte alls roligt och kreativt, inte när klockans tickande hördes och jag visste att jag måste göra klart jobbet så fort som möjligt innan jag skulle kasta mig på nästa.
 Utöver detta så rörde sig en hel del privata bekymmer i familjen också, men någon måtta med vad jag skriver ut på internet får det väl vara.

Jag kastade in handduken. Jag sade tillslut blankt nej. Det här funkar inte längre.
 Jad sade upp mig, släppte allt och stannade hemma för välbehövd vila och tid med familj och vänner.
En månad eller så var det väl frid och fröjd.

Nu kommer vi till det som nästan gjorde så att jag kastade in handuken, igen.
Inom loppet av en vecka, en hemsk vecka, förlorar jag både min mormor och min hund. 
 Mormor, i en hastig hjärinfarkt. Hela familjen faller i tystnad och försöker att vara starka. Vi hade spenderat varje dag tillsammans med mormor i över en vecka och ingen kunde förutse det. Det fanns inga tecken på att något skulle vara fel.
 Två dagar senare försvinner Chex. Han är spårlöst borta och vi letar i timmar, i dagar. Hur många människor som helst från olika hundhjälpsorganisationer engagerar sig och hjälper till att leta och att stötta. Fem dagar senare hittas han bredvid tågrälsen, knappt 300 meter hemifrån.

Vid det här laget så är det nog inte så svårt att tro att det blev svårt att tycka att livet hade någon mening. 

Nu har jag plötsligt ingen större lust att skriva mer. En kan väl kanske kalla det här för min årsresúme, även om den inte innehåller glada bilder från utlandsresor, julbord m.m. 
 Det jag har fattat är att jag helt enkelt får svälja att jag har haft en riktigt jävla skitår, men att jag nu måste lämna det bakom mig. Men sorgen, saknaden och stressen naglar sig fast i ryggraden och dyker upp så fort hjärnan inte är helt uppslukad av någonting annat.
 Jag försöker att se framåt i alla fall. Det kanske är därför jag ville blogga lite. Göra något för att bryta mitt vanliga mönster. 
Vem vet, jag kanske börjar skriva en massa grejer här igen.

 Jag säger alltid "Jag tar inte råd från hycklare".
Om en rökare säger att jag inte borde röka, så glider det rakt av. Samma sak om någon som alltid försover sig säger att jag borde gå upp tidigare på morgonen, om en shopaholic säger att jag borde vara mer sparsam, om en nazist säger att jag borde vara lite mer öppen för andr.... Ja ni fattar grejen.

Men vet ni vad jag också alltid säger? "Vi är alla hycklare".
 Alltså, mitt huvud snurrar runt, runt, runt nu. Jag kan typ höra hur kugghjulen gnisslar innanför tinningarna.

 Jag tycker inte att en ska se tillbaka på sitt förflutna för mycket, för det distraherar en från nuet, och för att inte nämna framtiden. LEV I NUET, CARPE DIEM OCH ALLT SÅNT ÖVERPRETENSIÖST SKITSVAMMEL. Liksom.
 Jag tänker på hur ofta jag säger det, tänker det.

 Men det går inte en dag utan att jag återspelar flera år av mitt liv inuti mitt huvud. Det går inte en dag då jag inte tänker på människor, platser och händelser från de gågna åren av mitt liv. Saken är den, att jag inte vet om jag tänker tillbaka på det som fina minnen som jag är glad att ha, eller om jag saknar det/dem och vill tillbaka. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. För oavsett om det är glada minnen, sorgliga, pinsamma eller fantastiska - så blir jag inte glad av att tänka på dem.

Var jag än är, vad jag än gör - så tror jag alltid att jag var lyckligare förut. Allt var mycket lättare förut, oavsett vad det handlar om. Mitt liv skulle vara perfekt om jag kunde återgå till hur det var för ett år sedan, intalar jag mig själv.
Men det är ju inte sant? Mitt liv var inte perfekt för ett år sedan? Inte för två, tre, fyra eller fem år sedan heller!
 Är detta tankesätt ett tecken på att jag kommer att leva ett ofullständigt liv och aldrig vara nöjd, utan bara blicka tillbaka på år som jag visste att jag var lycklig under, men som jag inte visste om att jag var under tiden då jag faktiskt var det? 

Min poäng här, i detta osammanhängande, svammlande textstycke är - att jag är den största hycklaren jag vet.
Och att jag tänker för mycket. Jag borde slappna av lite, och bara, ni vet....... fånga dagen.

 

 

 

 

 

När tiden är knapp och en ska vara barnvakt.

Jag har precis stekt två pannor fulla av angus-oxfilé.
Gjort bearnaisesås.
Och vitlökssmör.
(jag blir alldeles hård i brallan bara jag skriver det)

Men jag måste vänta på min kolhydrats-frossande familjs jävla bakpotatisar för att inte verka ohyfsad.
De är alla bakpotatisar.
Du är en bakpotatis.
oooooooooooooooh hungrig som ett jävla sviiiiiiiiiiiiiiiiiin

köööööööööööööötttttttttttttttttttttt

Japp, nytt schema har man då.
Nytt för denna period är Naturkunskap och Trafik.
De gula rutorna har jag gjort själv, det är skolgrejer som inte står på schemat. 
Tisdagarna ser ju ut att bli ett riktigt helvete. 08.30 - 20.00 eftersom vi tränar till DM efter lektionerna. Fyyy satan vad jag kommer att vara död. Men men, härda och leva.

Och den riktiga sommarvärmen på 35+ kom! Svensk sommar är obetalbar.



JULI 10

ARVIKA!
Åh vad vi söp. Åh vad det var kallt. Åh vad det var varmt. Fyfan vad det regnade och fyfan vad solen grillade oss levande.
Åh fyfan vad Regina Spektor var fantastisk, åh fyfan vad Kent var underbart.





AUGUSTI 10

Den här månaden är blank för mig.
Skolan började, och uh. Ja that's about it.


SEPTEMBER 10

Kirrade äntligen ny mobil! Och den har hållt i snart fyra månader! Och det är fanimig rekord.



Caro hade fest, och det gick spektakulärt. Nästan alla jordens bästa människor var där, och det var så in åt helvete party.


OKTOBER 10

Fyllde 17 bast! Stor tjej va.
Njöt av höstens alla färger och började lagra fett för min planerade vinterdvala (som olyckligtvis aldrig blev av)


Prövade på att vara svartskalle på Halloween. Inte riktigt min grej va.


NOVEMBER 10

November var en sorgsen månad. Någon specifik anledning har jag faktiskt inte. Det gick bara dåligt.


Lyckans mig kan man ju säga, att Joni kom mig inpå livet och turned my frown upside down liksom.


DECEMBER 10

Årets slut.
Har börjat träna inför nästa DM, och jobbat my ass off. Det kommer sitta fint med lönen i slutet på Januari. Har en känsla av att jag kommer att vara ganska pank tills dess.






Det var mitt år, ganska lagom kortfattat, eller vad tycker ni?
GOTT NYTT ÅR PÅ ER, DET SKA JAG I ALLA FALL SE TILL ATT HA!