Upp & Ner
Det kommer säkert att se knäppt ut nu, när senaste inlägget innan detta är för nästan ett år sedan. Men jag fick plötsligt lust att skriva.
Det går ju utan problem att säga att 2013 har varit det värsta året i mitt liv. Om en i början av året bara skulle lista upp allt som pågick - och inte tänkte på hur jag mådde så skulle det ha låtit fantastiskt.
- Jag började på riktigt bli vuxen och tog tag i livet, började lägga upp tidsplaner och budgeter (?) för större saker, körkort, flytta hemifrån osv
- Jag startade min familj, med min hund. Jag var ute massor och tränade och umgicks. Vi formade varandra och hade stora planer för oss båda för framtiden.
- Jag fick ett nytt jobb med bättre betalt, bättre arbetsvillkor och möjligheter att verkligen jobba mig framåt.
Men jag mådde skit. Jag var stressad bortom mina gränser, jag pressades in i en miljö där jag inte trivdes, var tvungen att le mot idioter och allt det som egentligen gjorde mig lycklig blev en tvungen börda. Att gå timlånga promenader i skogen var inte längre en timmes frihet, jag fick klämma in det när jag kunde. Att klippa och hålla på med hår var inte alls roligt och kreativt, inte när klockans tickande hördes och jag visste att jag måste göra klart jobbet så fort som möjligt innan jag skulle kasta mig på nästa.
Utöver detta så rörde sig en hel del privata bekymmer i familjen också, men någon måtta med vad jag skriver ut på internet får det väl vara.
Jag kastade in handduken. Jag sade tillslut blankt nej. Det här funkar inte längre.
Jad sade upp mig, släppte allt och stannade hemma för välbehövd vila och tid med familj och vänner.
En månad eller så var det väl frid och fröjd.
Nu kommer vi till det som nästan gjorde så att jag kastade in handuken, igen.
Inom loppet av en vecka, en hemsk vecka, förlorar jag både min mormor och min hund.
Mormor, i en hastig hjärinfarkt. Hela familjen faller i tystnad och försöker att vara starka. Vi hade spenderat varje dag tillsammans med mormor i över en vecka och ingen kunde förutse det. Det fanns inga tecken på att något skulle vara fel.
Två dagar senare försvinner Chex. Han är spårlöst borta och vi letar i timmar, i dagar. Hur många människor som helst från olika hundhjälpsorganisationer engagerar sig och hjälper till att leta och att stötta. Fem dagar senare hittas han bredvid tågrälsen, knappt 300 meter hemifrån.
Vid det här laget så är det nog inte så svårt att tro att det blev svårt att tycka att livet hade någon mening.
Nu har jag plötsligt ingen större lust att skriva mer. En kan väl kanske kalla det här för min årsresúme, även om den inte innehåller glada bilder från utlandsresor, julbord m.m.
Det jag har fattat är att jag helt enkelt får svälja att jag har haft en riktigt jävla skitår, men att jag nu måste lämna det bakom mig. Men sorgen, saknaden och stressen naglar sig fast i ryggraden och dyker upp så fort hjärnan inte är helt uppslukad av någonting annat.
Jag försöker att se framåt i alla fall. Det kanske är därför jag ville blogga lite. Göra något för att bryta mitt vanliga mönster.
Vem vet, jag kanske börjar skriva en massa grejer här igen.
Det går ju utan problem att säga att 2013 har varit det värsta året i mitt liv. Om en i början av året bara skulle lista upp allt som pågick - och inte tänkte på hur jag mådde så skulle det ha låtit fantastiskt.
- Jag började på riktigt bli vuxen och tog tag i livet, började lägga upp tidsplaner och budgeter (?) för större saker, körkort, flytta hemifrån osv
- Jag startade min familj, med min hund. Jag var ute massor och tränade och umgicks. Vi formade varandra och hade stora planer för oss båda för framtiden.
- Jag fick ett nytt jobb med bättre betalt, bättre arbetsvillkor och möjligheter att verkligen jobba mig framåt.
Men jag mådde skit. Jag var stressad bortom mina gränser, jag pressades in i en miljö där jag inte trivdes, var tvungen att le mot idioter och allt det som egentligen gjorde mig lycklig blev en tvungen börda. Att gå timlånga promenader i skogen var inte längre en timmes frihet, jag fick klämma in det när jag kunde. Att klippa och hålla på med hår var inte alls roligt och kreativt, inte när klockans tickande hördes och jag visste att jag måste göra klart jobbet så fort som möjligt innan jag skulle kasta mig på nästa.
Utöver detta så rörde sig en hel del privata bekymmer i familjen också, men någon måtta med vad jag skriver ut på internet får det väl vara.
Jag kastade in handduken. Jag sade tillslut blankt nej. Det här funkar inte längre.
Jad sade upp mig, släppte allt och stannade hemma för välbehövd vila och tid med familj och vänner.
En månad eller så var det väl frid och fröjd.
Nu kommer vi till det som nästan gjorde så att jag kastade in handuken, igen.
Inom loppet av en vecka, en hemsk vecka, förlorar jag både min mormor och min hund.
Mormor, i en hastig hjärinfarkt. Hela familjen faller i tystnad och försöker att vara starka. Vi hade spenderat varje dag tillsammans med mormor i över en vecka och ingen kunde förutse det. Det fanns inga tecken på att något skulle vara fel.
Två dagar senare försvinner Chex. Han är spårlöst borta och vi letar i timmar, i dagar. Hur många människor som helst från olika hundhjälpsorganisationer engagerar sig och hjälper till att leta och att stötta. Fem dagar senare hittas han bredvid tågrälsen, knappt 300 meter hemifrån.
Vid det här laget så är det nog inte så svårt att tro att det blev svårt att tycka att livet hade någon mening.
Nu har jag plötsligt ingen större lust att skriva mer. En kan väl kanske kalla det här för min årsresúme, även om den inte innehåller glada bilder från utlandsresor, julbord m.m.
Det jag har fattat är att jag helt enkelt får svälja att jag har haft en riktigt jävla skitår, men att jag nu måste lämna det bakom mig. Men sorgen, saknaden och stressen naglar sig fast i ryggraden och dyker upp så fort hjärnan inte är helt uppslukad av någonting annat.
Jag försöker att se framåt i alla fall. Det kanske är därför jag ville blogga lite. Göra något för att bryta mitt vanliga mönster.
Vem vet, jag kanske börjar skriva en massa grejer här igen.
Kommentarer
Trackback
