Det kommer säkert att se knäppt ut nu, när senaste inlägget innan detta är för nästan ett år sedan. Men jag fick plötsligt lust att skriva.

Det går ju utan problem att säga att 2013 har varit det värsta året i mitt liv. Om en i början av året bara skulle lista upp allt som pågick - och inte tänkte på hur jag mådde så skulle det ha låtit fantastiskt. 

- Jag började på riktigt bli vuxen och tog tag i livet, började lägga upp tidsplaner och budgeter (?) för större saker, körkort, flytta hemifrån osv

- Jag startade min familj, med min hund. Jag var ute massor och tränade och umgicks. Vi formade varandra och hade stora planer för oss båda för framtiden.

- Jag fick ett nytt jobb med bättre betalt, bättre arbetsvillkor och möjligheter att verkligen jobba mig framåt.

Men jag mådde skit. Jag var stressad bortom mina gränser, jag pressades in i en miljö där jag inte trivdes, var tvungen att le mot idioter och allt det som egentligen gjorde mig lycklig blev en tvungen börda. Att gå timlånga promenader i skogen var inte längre en timmes frihet, jag fick klämma in det när jag kunde. Att klippa och hålla på med hår var inte alls roligt och kreativt, inte när klockans tickande hördes och jag visste att jag måste göra klart jobbet så fort som möjligt innan jag skulle kasta mig på nästa.
 Utöver detta så rörde sig en hel del privata bekymmer i familjen också, men någon måtta med vad jag skriver ut på internet får det väl vara.

Jag kastade in handduken. Jag sade tillslut blankt nej. Det här funkar inte längre.
 Jad sade upp mig, släppte allt och stannade hemma för välbehövd vila och tid med familj och vänner.
En månad eller så var det väl frid och fröjd.

Nu kommer vi till det som nästan gjorde så att jag kastade in handuken, igen.
Inom loppet av en vecka, en hemsk vecka, förlorar jag både min mormor och min hund. 
 Mormor, i en hastig hjärinfarkt. Hela familjen faller i tystnad och försöker att vara starka. Vi hade spenderat varje dag tillsammans med mormor i över en vecka och ingen kunde förutse det. Det fanns inga tecken på att något skulle vara fel.
 Två dagar senare försvinner Chex. Han är spårlöst borta och vi letar i timmar, i dagar. Hur många människor som helst från olika hundhjälpsorganisationer engagerar sig och hjälper till att leta och att stötta. Fem dagar senare hittas han bredvid tågrälsen, knappt 300 meter hemifrån.

Vid det här laget så är det nog inte så svårt att tro att det blev svårt att tycka att livet hade någon mening. 

Nu har jag plötsligt ingen större lust att skriva mer. En kan väl kanske kalla det här för min årsresúme, även om den inte innehåller glada bilder från utlandsresor, julbord m.m. 
 Det jag har fattat är att jag helt enkelt får svälja att jag har haft en riktigt jävla skitår, men att jag nu måste lämna det bakom mig. Men sorgen, saknaden och stressen naglar sig fast i ryggraden och dyker upp så fort hjärnan inte är helt uppslukad av någonting annat.
 Jag försöker att se framåt i alla fall. Det kanske är därför jag ville blogga lite. Göra något för att bryta mitt vanliga mönster. 
Vem vet, jag kanske börjar skriva en massa grejer här igen.

 

 

Ja, nu är det nog dags för en uppdatering igen.

Tiden bara flyger förbi, och det märks knappt förrens halva året har gått. Vilket det nästan har, hur sjukt låter inte det...
 Livet har tagit en stor vändning för mig de senaste veckorna - och jag kommer på en helt ny bana nu känns det som. Jag har sagt upp mig från jobbet i Kista och jobbade sista dagen igår, och det känns skööööönt. Vilken frihet. Och lägligt som det är så börjar jag mitt nya jobb inne i stan på måndag. 
 Jag har haft lediga helger, men ingen har kännts som denna. Liksom med något nytt som väntar på måndag. Nya rutiner, nya vägar och intryck. Ju mer jag tänker på det känns det bättre.

 Min lördag har bestått av vallhundstävling (åskådare), sommarsläppt fåren och grillning. Nu sitter jag på uteplatsen och sippar på ett glas vitt för att fira att livet verkar bli lite ljusare.
 För två månader sedan var det kolsvart vid den här tiden, och nu grönskar det i dalen. huhuhu

Tyraaa varför har du inte bloggat på så längeeeeeeöööhöhöehöeöeeeeeeeeeeee

Ärligt talat så har det inte ens fallit mig in.
Och om du, min käre random, någonsin har läst min blogg förut så är det ganska tydligt att det i perioder blir ganska glest mellan mina uppdateringar om min otroligt hektiska, intressanta och häpnandsväckande vardag.
muh

Nu när jag har en liten valp så tar han ju upp all min lediga tid. Jag kan inte ens sätta mig ned och glo på teve om han inte finns i mitt synfält och jag vet att alla flyktvägar är avspärrade. Det tar bokstavligt talat tre sekunder för honom att lägga en skithög som skulle kunna varit en häst på finmattan.
Jag är utmattad, men samtidigt uppiggad. Det är tidiga mornar och timmes-promenader flera gånger om dagen.
Den här helgen är jag ledig, tre dagar. Så jävla skönt.
Jag kommer att tänka på vad jag skulle gjort för tre år sedan om det var helg. Smuggelsprit, några polare, ute och ränna varsomhelst, välta soptunnor, spy i någons brevlåda, komma hem klockan halv fem och sova 14 timmar.
Nu tar jag en kopp te och sussar innan klockan tolv.
Alltså, inte varje helg. Jag är väl ingen asocial grottmänniska, men det slaviska slöseriet och sökandet efter kaos och något sätt att släppa lös mina hormoner är över.

Vart ska jag komma med det här?
Jag vet inte. Jag har väl glömt hur en gör när en bloggar.

 

Kjamiz

 

Fan vad jag är kass på att skriva här, eller rättare sagt att hitta tiden att skriva. (Jag upptäckte nu att det är skitjobbigt att skriva med mina naglar...)

Vad har jag gjort på senaste tiden?

Idag blev jag mamma.
Till lilla Chex, 10 veckor gammal. Jag är överlycklig! <3

Har spenderat min söndag med Joni på Kistamässan, pillat på sminkborstar, provat krämer och kollat på sexiga underkläder.
Höjdpunkten (och ja, hela anledningen till att vi gick dit) var ju vår gamle lärares show. Inspirationen flödar. 

 

LEDIG

And I'm gonna get SHIT DONE.
Eller ah visst. Så sägen en alltid.
Men det jag menar är att jag inte ligger och slöar som en jävla söndagsslusk och dricker coca-cola (trots att jag....ligger i sängen just nu...)

 Jag har precis varit ute på en lång promenad med hunden och tränat stenhårt. En dag ska det bli en riktig hund av det där djuret alltså, mark my fucking words. Höstkylan och snålblåsten är uppiggande, och jag har sovit ett oklanderligt antal timmar i natt - så nu är jag ett sprudlande energipaket - redo att få utlopp. Hur det är med motivationen är ju en annan femma, men det kan vi ta sen.

laterrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

 

Och nu är jag hemma. Fan dagarna liknar varandra för mycket.
 Lite variation skulle inte sitta fel, eller kanske en hobby. En icke-fysiskt ansträngande och som kräver ytterst lite tid, bara någonting att göra mellan varven. Jag får spåna lite på det... I'll get back to you.

Annars då? Fan ingenting händer. Helt plötsligt är det november, nu väntar liksom ett halvår av totalt mörker och snålblåst (såvida det inte kommer snö, vilket isåfall istället blir svinkyla). Men det blir mysigt, varm choklad är typ det godaste som finns, och jag fick världens mysigaste filt av Dåler när jag fyllde år, så vintern kan komma bäst den vill.

 

Jag har sagt det här förut. Det blir väl så när en blir äldre, en blir en slags trött repris av sig själv.
 Det är sjukt att vi under hela våran uppväxt uppmuntras att vara oss själva och inte skämmas, ta plats och våga prata - för att sedan när vi blir äldre pressas ner i mallen som vi lärde oss att bryta oss loss ur som små.
Antingen så missförstod vi när de sade "var dig själv" då de egentligen menade "var såhär", eller så testade de oss för att se vilka som var formbara små apor och vilka av oss som bara var....apor.

 Jag har spottat tillbaka i deras ansikten många gånger. Inte genom hårda ord eller en faktisk spottloska (fast jag många gånger velat) - utan genom att visa dem att de har fel. Det har inte spelat mig någon roll hur lång tid det har tagit, hur mycket stöd eller nedtryckning jag har fått - inte för att visa att jag har rätt, utan visa att de har fel.

 Jag skiter i att jag inte får jobba i kassan någonstans för att jag har en ring i näsan eller synliga tattisar, jag skiter i de snoffsiga kärringarna på salongen som synar mig från topp till tå med ett höjt ögonbryn när jag ska klippa dem och jag skiter i alla som någonsin har sagt till mig att jag inte passar, kan eller duger.

Känns bra att sätta sprätt på nästan hela lönen innan månaden ens har börjat.
Det blir till att leva på vatten och bröd ett tag nu alltså.
Men jävlar så värt det...