.

Jag sade det förut också.
Att jag aldrig skulle kedja fast hjärtat.
Jag skulle stå själv och blicka ut över de stackars människor som trodde att lycka fanns i kvantitet.
Ut över de som trodde att de behövde någonting bredvid för att leva.
Jag skulle stå, stark. Och ensam.
Aldrig låta någon såra mig, göra mig svag.
Men alla löften hålls inte, speciellt inte de man ger till sig själv.
Du gjorde mig blind. Stark för en sekund.
Så blind att jag blev beroende av dig.
Jag glömde sakta hur man reste sig, för du fångade mig alltid.
Jag glömde bort känslan av ensamhet, för du fanns alltid där.
Jag glömde bort att älska mig själv, för det gjorde du.
Du gjorde mig svag, men blind för det.
Och nu när du är borta kan jag inte resa mig.

Man kan inte lära sig utan att göra fel först.
Nu vet jag vad jag gjorde fel, och lovar mig själv ännu en gång
Att jag aldrig ska göra det igen.
Men för att hålla ett löfte så måste jag lita på mig själv.
Men det kan jag inte.
Jag kunde ju alltid lita på dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0