ikilledmygirlfriend

Det som kommer hända mig, jag vet inte när, snart har hänt förut. Fast inte precis detta, förra gången kom det oväntat och som ett hårt slag i ansiktet. Ett slag som jag grät över i flera veckor. Sen sade jag att jag inte skulle gråta igen.
Men nu fick jag reda på det innan det kommer hända. En slags förvarning?
Denhär gången rann det en tår nerför min kind, och ett par till dagen efter. Men inget mer.
 Ändå så är det djupare denhär gången och jag hade för ett par månader sedan intalat mig själv att den dagen då det händer så tar mitt liv slut. Ty jag hade nästan, lite på skoj, börjat föreställa mig mitt liv tillsammans med det jag förmodligen kommer förlora nu. Hela mitt liv, jag kunde inte se längre än tills det att det försvann.
 Men nu känner jag ingenting. Jag hoppas så innerligt att det inte är en "depressions-bomb" som jag bär på, en sån som innebär att jag en dag kommer vakna och inse vad jag har förlorat och aldrig kommer få igen.
Men nu vill jag bara få det ur världen.
Jag vill börja om. Jag vill vara lika stark som jag en gång intalade mig själv att jag var.
Jag vill bli mig själv igen.