Jul va?
Den 23e december. Pirrigaste dagen på hela året.
När man går och lägger sig på kvällen, med magen full av risgrynsgröt, så kan man bara inte somna. Man ligger med ögonen vidöppna, och kan inte sluta att le. För man kan höra, hur tyst hon än försöker att vara, att mamma håller på att lägga julklappar under granen.
Hela huset doftar av kanel, julskinka och nejlikor, och det står ljus och små tomtar överallt. I granen hänger det smällkarameller som man själv gjort under något julpyssel i lågstadiet, och den finaste nya klänningen som man ska ha på julmiddagen med släkten ligger framlagd och väntar...
Jag saknar när man var liten, då det faktiskt var så.
Imorgon komme det förmodligen bli så att jag tar en rostmacka med leverpastej till frukost, alla vaknar för sent, bråkar om duschen, någon blir sur och vill inte följa med, vi sätter oss i bilen en och en halv timme efter att vi egentligen skulle vara framme, och sedan klistrar alla på sig ett leende när vi möter våra blodsrelaterade, som alla är uppklädda med röda slipsar och tomteluvor.
Jag menar inte att vara pessimistisk, men liksom jag har firat jul ett par gånger. Jag vet hur det går till. Fast förra året åt jag inte rostbröd med leverpastej.
Men jag ser ändå fram emot imorgon! Jag önskar bara att jag kunde se fram emot det lika mycket som jag gjorde för tio år sedan.
När man går och lägger sig på kvällen, med magen full av risgrynsgröt, så kan man bara inte somna. Man ligger med ögonen vidöppna, och kan inte sluta att le. För man kan höra, hur tyst hon än försöker att vara, att mamma håller på att lägga julklappar under granen.
Hela huset doftar av kanel, julskinka och nejlikor, och det står ljus och små tomtar överallt. I granen hänger det smällkarameller som man själv gjort under något julpyssel i lågstadiet, och den finaste nya klänningen som man ska ha på julmiddagen med släkten ligger framlagd och väntar...
Jag saknar när man var liten, då det faktiskt var så.
Imorgon komme det förmodligen bli så att jag tar en rostmacka med leverpastej till frukost, alla vaknar för sent, bråkar om duschen, någon blir sur och vill inte följa med, vi sätter oss i bilen en och en halv timme efter att vi egentligen skulle vara framme, och sedan klistrar alla på sig ett leende när vi möter våra blodsrelaterade, som alla är uppklädda med röda slipsar och tomteluvor.
Jag menar inte att vara pessimistisk, men liksom jag har firat jul ett par gånger. Jag vet hur det går till. Fast förra året åt jag inte rostbröd med leverpastej.
Men jag ser ändå fram emot imorgon! Jag önskar bara att jag kunde se fram emot det lika mycket som jag gjorde för tio år sedan.
Kommentarer
Trackback
